Lite om betalväggar, inlåst content och journalistik som handelsvara
Gratiswebbens kannibalisering på papperstidningen är logisk, skriver Paul Ronge på Twitter. Ronge är en klok man, jag gillar mycket av det han skriver. En pr-konsult som är så engagerad i mediernas utveckling får man leta efter.
Men jag tror Ronge lurar sig själv lite i det där med logiken. Det som vi såg som logiska sanningar för tio, tjugo år sedan är det kanske inte idag längre, som Jocke Jardenberg konstaterar när han citerar Clay Shirky. Jag kan ta ett exempel: För fyra år sedan lade Veckans Affärer inte ut sina aktieanalyser på webben. De förbehölls prenumeranterna. Varje måndag toppade DI.se sin sajt med en rewrite på de aktietips som VA:s börsanalytiker rekommenderade. DI fick massor av klick, och annonsvisningar, VA ingenting.
Idag lägger vi i alla fall ut analyserna, och de är bland några av de mest lästa artiklarna på vår sajt. Prenumeranterna får fortfarande tillgång till analyserna kvällen innan tidningen kommer ut, men Nyhetsbyrån Direkt har alltid en rewrite av dem ute tidigt på morgonen, ibland redan sent på onsdagkvällen. Som jag ser det så bygger Ronges analys på att journalistiken är en vara som alla andra. En vara man köper och säljer som andra. Det finns flera skäl till att det inte är så.
1. Mycket, säkerligen 90 procent, av den journalistik som skapas av tidningarna är i praktiken väl paketerad information, nyheter som är busenkla att rewrita. Denna är per definition svår att ta betalt för.
2. Om det är innehållet vi säljer, och inte relationen, mötesplatsen, då har tidningarna blivit artikelshoppar. Det är ganska långt ifrån tanken på tidningen som samhällets spegel, en diskussionsplats för alla som är engagerade och bryr sig. Jag tror, som jag skrivit många gånger förut, inte att värdet i morgontidningar ligger i vare sig pappret de trycks på eller innehållet i de enstaka artiklarna, utan i paketeringen, det redaktionella urvalet. Förmågan att skapa en bild, ett utsnitt av verkligheten, baserat på den djupa kunskap och erfarenhet som finns på redaktionerna, redaktörsskapet, helt enkelt. Det värdet har folk betalat för i årtionden, och jag ser inga skäl till varför det inte skulle kunna fortsätta.
Men jag tror Ronge lurar sig själv lite i det där med logiken. Det som vi såg som logiska sanningar för tio, tjugo år sedan är det kanske inte idag längre, som Jocke Jardenberg konstaterar när han citerar Clay Shirky. Jag kan ta ett exempel: För fyra år sedan lade Veckans Affärer inte ut sina aktieanalyser på webben. De förbehölls prenumeranterna. Varje måndag toppade DI.se sin sajt med en rewrite på de aktietips som VA:s börsanalytiker rekommenderade. DI fick massor av klick, och annonsvisningar, VA ingenting.
Idag lägger vi i alla fall ut analyserna, och de är bland några av de mest lästa artiklarna på vår sajt. Prenumeranterna får fortfarande tillgång till analyserna kvällen innan tidningen kommer ut, men Nyhetsbyrån Direkt har alltid en rewrite av dem ute tidigt på morgonen, ibland redan sent på onsdagkvällen. Som jag ser det så bygger Ronges analys på att journalistiken är en vara som alla andra. En vara man köper och säljer som andra. Det finns flera skäl till att det inte är så.
1. Mycket, säkerligen 90 procent, av den journalistik som skapas av tidningarna är i praktiken väl paketerad information, nyheter som är busenkla att rewrita. Denna är per definition svår att ta betalt för.
2. Om det är innehållet vi säljer, och inte relationen, mötesplatsen, då har tidningarna blivit artikelshoppar. Det är ganska långt ifrån tanken på tidningen som samhällets spegel, en diskussionsplats för alla som är engagerade och bryr sig. Jag tror, som jag skrivit många gånger förut, inte att värdet i morgontidningar ligger i vare sig pappret de trycks på eller innehållet i de enstaka artiklarna, utan i paketeringen, det redaktionella urvalet. Förmågan att skapa en bild, ett utsnitt av verkligheten, baserat på den djupa kunskap och erfarenhet som finns på redaktionerna, redaktörsskapet, helt enkelt. Det värdet har folk betalat för i årtionden, och jag ser inga skäl till varför det inte skulle kunna fortsätta.
